Min älskade lilla vän, som jag saknar dig! Jag gråter flera gånger om dagen bara för att du fattas här hemma. Jag skulle kunna ge vad som helst för att få höra din lilla dunkande svans eller ditt "muff". Din bror saknar dig också massor! Jag tog den vanliga kvällspromenaden för första gången utan dig idag och jag grät... Spike tittade efter dig flera flera gånger... Antingen gick du där med oss utan att jag såg dig eller så bara hoppades han att få se dig igen, precis som jag gör... Jag ångrar mig så! Hade jag bara inte glömt grinden i tisdags så hade du levt idag! Då hade du piskat med svansen så man fick blåmärken och tutat på oss när vi kommer ner på morgonen jag och barnen... Men det kommer aldrig hända igen... Inget kommer bli sig likt. Vi saknar dig alla, Thilde pratar om dig flera gånger om dagen och Simon satt säkert i 5 minuter i köket idag och bara ropade "Bubba" men ingen Bubba kom... Ni som läser det här och aldrig har haft ett husdjur tycker säkert att jag är helt dum i huvudet som skriver så här om en hund. Men en hund blir som en fullvärdig familjemedlem, han var som ett barn för mig i 9 år. Iaf kom jag idag fram till att spike och jag måste byta kvällsrunda, jag tyckte att jag kände hur jobbigt det var för honom och det är inte rätt! Jag önskar bara att jag kunde ha det ogjort. Att du kunde komma tillbaka till oss imorgon, men det går inte. Jag kommer aldrig mer få träffa dig... Min älskade lilla Bubba hoppas du har det bra där du är nu och att du väntar på brorsan så ni får leka igen <3